Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Parat o klart

<

Jag har tänkt en hel del på hur bra vi har det den senaste tiden  , här i landet "lagom". Vi får tycka  och tänka vad vi vill men BEHÖVER vi verkligen  säga  allt?   Vi har fred, dom som kan/vill jobba har oftast jobb el pengar från annat håll,  vi har mat  och tak över huvudet, sjukvård, rösträtt,  betald mammaledighet osv osv.......kan det vara så  att folk har dö-tråkigt tack vare att vi har det så bra eller varför  är det  sånt bråk och tjafs på   nätet?  Man blir bara SÅ TRÖTT på allt mellan varven i hundvärlden   så man funderar på hur det är ställt.....  Varför? Vi har ju alla något gemensamt....hundintresset!         Här hos oss  i norr har det hänt en hel del,   vi har fått till två parningar på båda tikarna med en dags mellanrum så nu håller vi hårt i tummarna för  en drös med bebisar i början av augusti.  :-)  Ska bli så spännande med båda kombinationerna och en valp blir  nog kvar här  efter Matilda o Knasen känns det som, jag har väntat SÅ länge på valp efter honom och Matilda är en supertik på alla sätt, direkt nedstigande från min första leonberger! Bella startade sitt löp också strax efter dom andra två men  jag vet inte riktigt om det blir några fler landseer-bebisar i detta hus..... i alla fall inte på detta löp. Stackars Urpo anser att borde få träffa fler av tjejerna men han får hålla sig till Luva denna gången. :-P   Värmen börjar så sakta ge sig till känna och vi har varit ute och pysslat en del, jag har grävt upp hallonhäcken för att flytta den till ett bättre ställe8för säkert tredje gången) där man inte sticker sig hela tiden av dom och   vi har varit så duktiga gubben och jag och gjort fint i trädgårdslandet och nu börjar det komma upp lite små skott av det vi sått. Växthuset är fullt av diverse som jag fått från både här och där, vet inte allt jag har där men det märks väl så fort det börjar på bli nåt ätbart. ;-)  Djuren i naturen håller sig här intill hela tiden, i går stod två av älgarna ute på åkern utanför hundgården så jag och Sessan gick ut mot dom för att se hur dom skulle reagera. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig utan den ena började gå emot oss i stället för att springa till skogs =-O ! Det tyckte Sessan  var jätteläskigt så hon insisterade på  att vi skulle gå hem fort som bara den...... Så har vi varit nere i huvudstaden och flytta åt  Martin, yngsta sonen . Vi åkte ner ett helt gäng, dels för att hjälpas åt med flytten och fira Viktor, gubbens brors-son, som fyllde 30 år.  Det är väldigt kul att åka ner till Stockholm  men jag skulle bli galen om jag skulle behöva stanna där, tur att vi är olika! :-)   Lägenheten är en fin och ljus tvåa i Årsta och han är jätteglad och nöjd att han fick köpa den till slut. Nu håller han på att köpa möbler och fixa till sitt första riktiga boende, blev en "liten" miss på lördagen bara  när vi var till Ikea i Kungens Kurva. Han skulle köpa en sängram till sin madrass och han köpte en 160 cm bred ram men upptäckte när han kom hem med den , och burit in den, att madrassen var 140 cm! Gissa om Martin var sur  då!! :o  Dom la lite böcker under för att vi behövde liksom sängen men dagen efter åkte vi till Ikea igen och köpte en större madrass som passade till stommen...blev ju lite dyrare än han tänkt sig :-D  och vi fick en 140 cm bred madrass med oss hem!!













 La familia!  så här såg det ut på söndagsmorgonen efter 30 års kalaset på lördagskvällen,  Agnes o Tobias stannade kvar och hjälpte till att röja efter festen så dom sov inte med oss. Ska bli kul att komma ner igen lite längre fram och se hur han donat till det........Nu blir det tre jobbarnätter igen, hoppas jag  får se flera björnar el lodjur, alltid så  mäktigt när man får syn på dom men  man är ganska tacksam att man sitter i bilen ! Hörde av en bekant idag att det börjar närma sig vargar också.....suck.... känns inte som att jag ska släppa min hundar lösa i skogen nåt mer :-(

Nya tag igen då........

<

Som ni som känner mig förstått så har jag behövt den här tiden för att samla  mig efter förlusten av alla hundar, fyra på ett år är FÖR mycket. Dråpslaget blev ju Eddie men nu måste jag spotta upp mig och börja  planera framåt igen. Började jobba här lite i april så maj blev  sedan snabbt fullbokad pga sjukdomar och ledighet hos de ordinarie tidningsbuden!  :-)  Våren är absolut den bästa tiden att vara ute på nätterna och eftersom den har varit så kall så har det inte gjort så mycket att man har behövt sova på dagarna. Sharpei-Signe är här fortfaranade några dagar i veckan, hon har kommit upp i den åldern nu när hon massakerar knoppar och övrig inredning hemma så hon måste ha någon som ser vad som händer och lite extra sysselsättning. Sessan och Signe har ganska skoj i lag, vissa kvällar  så stupar Signe av trötthet  i soffan när hon kommer hem. :-* Urpo "fyllde" 18 månader(ok att röntga) här i april så jag velade länge fram o tillbaka om jag skulle vänta el göra det direkt. Stora hundar bör man vänta lite längre hör man ofta men eftersom mina hundar alltid är välmusklade och sitter bra ihop så kändes det ändå som att jag skulle våga, men det som avgjorde saken var att jag fick tid hos både sköterska och läkare nere i Gävle på neurologen så då bestämde jag mig för att röntga i Gävle samtidigt och så blev det en ögonlysning samtidigt . Jag var ganska misstänksam för "min" manliga mycket rutinerade  och kunniga veterinärer har ju slutat där genom att Evidensia har tagit över så jag frågade extra om dom  "nya" skulle klara en så stor hund....kan tänka mig vad dom sa om mig när jag inte hörde :o"Jodå vi tittar på plåtarna allihopa innan dom går iväg" fick jag till svar.  Ok ........Urpo vägde bara 65 kg men det blir som 165 när dom ligger där totalt sederade och två kvinnliga sköterskor kom och tänkte att vi skulle kunna lyfta upp honom på bänken på tre pers!!!!!!  "Har ni ingen matta" frågade jag? Jo visst men tror du inte vi klarar detta sa den ena.......Nej sa jag det gör vi INTE så då kom mattan fram och Urpo hamnade  ganska enkelt uppe på bänken. Men lång och stor är han så det blev MÅNGA bilder och svårt att få allt på samma bild precis som SKK vill ha det så jag vågade inte ens titta på bilderna själv för att bilda mig en uppfattning och tjejerna tordes väl inte svara när jag frågade hur det såg ut :-(  SUCK...... Men svaret från SKK kom otroligt snabbt och jag skrek av glädje när jag fick fram det på rasdata :-)  ÄNTLIGEN något positivt.  Nu är blodprov taget för LNP 1 o 2 men hans föräldrar är fria och alla testade syskon så jag hoppas det inte hänt någon nedrans mutation i Urpos genuppsättning. ;-) MH är bokat till början av juli, fick leta bra innan jag fick det att stämma med datumen, svårt pussel  när man jobbar helger och nätter och har insett att man behöver även sova för att må bra.  Samma med utställningar, ofta går grupp två på lördag och har jag jobbat på natten kommer jag hem kanske 0700 då blir det svårt att hinna....men Alfta är bokad så sedan får vi se vad det blir.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett litet försök att komma igen.....

Trodde inte att det skulle gå så fort med vår älskade Eddie, sorgen är massiv igen, 9 år o 5 mån fick vi......han har funnits med oss hela sitt liv, först i min fantasi, drömmen och  planering  inför parning med hans vackra far i Bayern i Tyskland. Det blev en minnesvärd resa må jag säga. Bilen packades på en måndag och jag for förbi Ulltuna på väg ner för att ta ett progesteronprov på mamma Kakan. Det var ALLDELES för lågt 0,5 så jag vände hemåt igen.  Packade ur bilen och stuvade upp det på rumsbordet för att vara beredd utifall....... nästa prov togs här hemma på torsdag för då hade jag märkt på Kakan att det började hända saker. På fredagen till lunch ringde min vet som fått besked från Ulltuna och hon sa bara ÅK!!!! Det var helt plötsligt jättehögt och resan skulle ju bli väldigt lång, jag blev LITE stressad... Snabb som attan slängdes alla saker in i bilen igen och Kakan och jag började färden söderut, jag sträck-körde och stannade bara  för att vila mellan lastbilarna som står uppställda på autobahns alla rasthof. Cirka 100-150 mil senare var jag nere på lördag em , hittade till Sabine o Matthias direkt, Dario togs ut och det blev pang på rödbetan med en lång hängning!!!! :-[  Vi fikade och pratade lite, Sabine och jag och inte fick jag betala någon språngavgift, fick tips om ett gasthaus i byn så dit for Kakan och jag och vilade upp oss.  Åt gott och tog en promenad i den vackra byn men sedan blev det tv och säng, det var ju mitt under oktoberfesten i Tyskland så jag spanande in dessa tyrolerutstyrslar på killarna och tjejerna på tv, sen var det god natt.. Mumsig frukost på morgonen och jag smugglade ut lite smörgåspålägg med mig ut till Kakan. Herrarna till höger om mig rynkade lite surt på näsan när dom såg vad jag gjorde,  inget fint bords-skick alls tyckte nog dom :-) .  Sedan parning nr två , kram och tack till Sabine o Matthias och sedan vände vi näsan norrut igen.  En bit upp i landet kom en tullbil i kapp mig och vinkade in mig på en parkering. Två trevliga män klev ur och började fråga mig vad jag gjorde i Tyskland på knagglig engelska..... jag försökte förklara mitt ärende men jag förstod att det lät lite konstigt i deras öron. Så ville dom se passet, jag tyckte jag var smart när jag la undan mitt eget pass under nerfärden men just då när jag skulle ha det  så hittade jag det inte!! jag letade igenom allt tyckte jag men det fanns ingenstans,  det var inget problem för dom att dom inte fick se det MEN sa jag...hunden har pass vill ni se det???? Dom log  lite och frågade mig om det var en väldigt  speciell hund eftersom jag for så långt för att para. Näe svarade jag, hon är en helt vanlig sällskapshund, vill ni träffa henne???    Nej   nej  , ta inte ut henne......dom slog ifrån sig  bestämt och gick tillbaka till sin tjänstebil och jag stod kvar lite snopen....... Har upplevt detta ofta med olika tjänstemän inom tullväsendet och polisen att de håller alltid avstånd till djuren i bilarna och man får  förstå dom, men  jag var ju lite  glad över lyckad resa  och Kakan var ju SÅ snäll! :-D  Tog vägen förbi Rahel , Löwengartens kennel, utanför Hamburg så jag fick sova i en säng en natt, sedan bar det hemöver igen...Puh  :-)  :-D  En hel hoper med bebisar föddes i början av nov det året och jag var SÅ glad för dom små. Eddie fastnade direkt under hjärtat och blev kvar. Snäll som få, vacker, frisk och han o husse  älskade promenaderna i  skogen. Två gånger har vi fått söka veterinärvård för honom, en gång fick han en pinne i ögat i skogen och en gång gjorde han en rivstart så han fick ont i ett knä. Aldrig behövt behandla hans öron, inga våtksem trots idogt badande och så otoligt snäll!! En fantastisk hund har lämnat oss och jag hoppas det finns en hund himmel för då är dom förenade  där alla , mamma Kakan, morfar Don Alfonso, mormor Pia o  pappa   Dario.

















Äldre inlägg